Oh oh, how you are my hero..

Jag har en klump i magen.
Jag vet inte var den kommer ifrån.
Försöker förgäves lokalisera orsaken..
Toronto?
Kanske.
Jag börjar bli rätt nervös.
Ska åka ensam.
Lämna allt.
Allt?
Allt.

Jag är nervös.
Klump.
Rädd också.
Och orolig.
Vet inte för vad.
För galenskap tror jag.
Och hemlängtan.
Jag är rädd.

Jag saknar redan mina vänner.

Saknar Lisa, Nathalie, Emelie, Letti, Alena, Linnéa, Matilda, Fredrik, Christian, Cracky, Cami-sama, mina vänner från Falun, alla nya vänner, Shuko, Andrej, Prr, Sabina..
Ångest.

INTE TÄNKA SÅ.
Vänner består, eller hur var det?

Jag har bara en klump.
En rädd-ledsen klump.

Den hör inte hemma här.
Vet inte hur den lyckades sparka ut den där glada sörjan som plaskat runt i mig i en hel vecka.
Förstår inte.
Oförstånd.

Har spelat lite Half-life 2.
Det är skojigt, men lite stressfaktor.
Man blir ju beskjuten ju!
Och påhoppad av aliens och konstiga såg-robotar.
Usch.
Klump.

Jag kanske bara är lite magsjuk?
Mår liksom lite illa.
Har gjort det ett tag nu.

Äsch.

Andas.
Andas kan man bara göra i stunden, säger min terapeut.
Man kan inte andas i det förflutna eller i framtiden.
Man kan bara andas just nu.
Så om man koncentrerar sig på att andas, och bara det.
Då kan man ta en liten paus från alla förgångna smärtor och all oro inför det som kanske kommer komma.

LUGNA NER DIG FÖR FAN.

Orkar inte mer klump.
Bort från mig.